Hur väl känner du egentligen vår måne?
Du ser den nästan varje natt, men månen gömer fortfarande många överraskningar. Sex frågor som går längre än grunderna, var och en med en kort förklaring.
Visste du att?
- Månens ytarea är ungefär 38 miljoner kvadratkilometer — ungefär lika stor som Afrika och Australien tillsammans. Ändå är den bara ungefär 1,2 procent av jordens massa.
- Månen har nästan ingen atmosfär, så ljud kan inte fortplanta sig och himlen är svart även på dagtid. Temperaturerna svänger från ungefär 120°C i solljus till under −130°C på natten.
- En fullmåne är inte två gånger så ljus som en halvmåne — den är ungefär tio gånger ljusare. Vid fullmåne slår solljuset ytan rakt på, och skuggor från stenar och kratrar försvinner nästan helt.
Vår måne
Månen är jordens enda naturliga måne och det ljusaste objektet på nattehimlen efter solen. Den är ungefär en fjärdedel så bred som jorden, kretsar på ett genomsnittligt avstånd på ungefär 384 000 kilometer och tar ungefär 27 dagar att gå runt jorden. Dess inflytande sträcker sig långt längre än dess skönhet: den formar våra tidvatten, stabiliserar jordens lutning och har vägledd kalendrar och kulturer i tusentals år.
Alltid samma sida
Månen roterar en gång på sin axel på samma tid som den behöver för att kretsa kring jorden, så samma sida vetter alltid mot oss. Detta kallas tidvattenlåsning. Små variationer i dess omloppsbana, kända som libration, låter oss se ungefär 59 procent av ytan över tid, inte bara hälften.
Söer utan vatten
De mörka maria bildades när lava översvämmade enorma kratrar för miljarder år sedan. De ljusare höglanden är äldre, tungt kratrerad skorpa. Tillsammans skapar de det välbekanta »ansiktet« som olika kulturer har sett som en man, en kanin eller andra former.
Förmörkelser
En månförmörkelse inträffar när jorden passerar direkt mellan solen och månen. Eftersom månens omloppsbana är lutad inträffar detta inte varje månad. Till skillnad från solförmörkelser är månförmörkelser säkra att titta på med blotta ögat.
Vatten på månen
Några kratrar nära månens poler får aldrig solljus, och deras botten är bland de kallaste platserna i solsystemet. Rymdsonder har funnit bevis på vattenisj där, som framtida upptäcktsresande kanske kunde använda för dricksvatten, syre och till och med raketbränsle.
Utforskar baksidan
Ingen såg baksidan förrän 1959, när en sovjetisk sond fotograferade den. Eftersom månen själv blockerar radiosignaler från jorden är landning där svår; den första mjuka landningen på baksidan kom först 2019, med hjälp av en reläsatellit för att kommunicera.
En krympande, skakande värld
Månen har ingen plattektonik, men den är inte helt stilla. Allt eftersom dess insida kyls långsamt krymper den något, vilket skapar klippor kallade skarpar, och seismometrar har registrerat månskälvningar, några som varade flera minuter.